Ögonblicket

För mig är det viktigt att kunna känna känslor vilket många av er kan ha svårt att förstå. Jag som är en väldigt känslosam person utåt sett. Det är så som jag vill vara. Jag vill kunna känna känslor och när jag gör det så är det fantastiskt. Det har varit ett år där jag har pga omständigheter varit tvungen att stänga av mina känslor även det som inte psyket stängde av per automatik. Därför har det varit ett väldigt tufft år för mig samtidigt som det har varit en helt fantastisk sommar. Fantastisk sommar med människor som respekterar mig både före 😈 och efter kaffet hihi 😀 . 

Eftersom det är så mycket känslor i det som jag gör så behöver jag tid att kunna få tillbaka mig själv i det som jag gör. Jag behöver få känslor för min kreativitet igen innan jag fortsätter. Ärligt talat så har det känts som att jag aldrig kommer att få tillbaka min kreativitet igen. Det har gett mig en känsla under hela detta året. Sorgsenhet och tomhet. Det har känts som att jag är ett tomt skal gällande min kreativitet. Ofta när jag ska skydda min kreativitet från omvärldens omständigheter så brukar jag alltid känna att jag kommer att få tillbaka min kreativitet. Den här gången har jag slutat att känna någonting alls och det handlar inte om att jag inte vill. Absolut inte. 

När jag inte får vara ifred och ge den tiden som jag vill kunna ge mina projekt så sliter det på mig. Jag mår bäst då jag får vara lite lagom manisk i det som jag gör. För mig är det hälsosamt för jag är så medveten och kan hantera mig själv på ett mycket bra sätt. Jag vet exakt hur jag fungerar när det gäller den saken. 

Jag ger mycket av mig själv när jag är kreativ ni får ta del av mycket av mig. Det är som sagt mycket känslor i allt som jag gör. Det är svårt att vara kreativ utan känsla och känslor. Ju mer man ger desto mer sårbar blir man. Det många inte förstår är att om jag tar allting som jag visar utåt det som ni ser så är det aldrig mer än det som jag bär inom mig. När jag sluter mina ögon och går in i mig själv totalt. I mina sinnen och när jag pratar med min gamla själ. Där är oändligheten och det är dit jag går när omvärlden i det här livet blir för tungt. Det är dit som jag går för att fånga upp mig själv. 

När jag blir så där inåtvänd som den här världen kan tycka så är det vid de perioderna som jag är mest öppen mot mig själv. Jag FACEAR mitt inre jag. Jag förstår de människor som har ex autism eller av någon annan anledning är lite som människor i den här världen kallar för inåtvända. Jag förstår den känslan av att slitas itu av att inte få vara i sin bubbla. Jag däremot med min adhd och allt annat är mer flaxande mellan att vara synligt utåtriktad och inte synligt. 

Det som jag försöker att få fram är att jag behöver få vara i min bubbla lika mycket som en annan person kan behöva att bryta sin bubbla ibland för att det inte är hälsosamt att fastna. Jag kan inte vara på flera ställen samtidigt. Det betyder att jag redan är på flera ställen samtidigt. Jag är överallt samtidigt som jag är närvarande i det här livet. Jag slits redan itu på ett sätt som det redan är och jag behöver inte andras hjälp med det. 

Min själ är gammal och min kropp är som en portal mellan liv och död. Jag är på många olika ställen som det redan är och det här livet är ett av de svåraste som jag upplevt. Vi kan känna så mycket i den här formen/energin/ kroppen. Njutning och smärta samt att vi har vårt psyke. Tankar och funderingar om allt och ingenting rör våra sinnen ständigt. När jag är i den andra formen så är jag ren energi. Jag känner lugn och ro i hela min existens. Min energi är i en urskog där allt är grönt och fint. Jag är fri och tiden står stilla. Jag kom till den här världen för att leva mitt liv som ett ögonblick i det stora hela. 

Ta hand om er !

Många Kramizar MinikeGirl