Efter vår nystart så trots bakgrund så hamnade vi på en förskola där trots läkarintyg på att jag var fullt sjukskriven pga det som hänt så fick jag inte ha mitt barn längre tid på den förskolan. Rektorn som var väldigt oförstående tyckte att jag var ju heltidssjukskriven men hemma så då borde jag ju kunna ha mitt barn hemma. Så jag fick ingen utökad tid på förskolan när jag bad om hjälp. Det tog 2 månader och 1 vecka efter jag frågat om utökad tid och då frågade jag igen för jag ville kunna rehabilitera mig för att framtiden skulle bli bra. På andra mötet frågar rektorn mig om jag kan ta hand om mitt barn?

Den frågan kom verkligen i ett läge då jag genomgått tidigare trauman och brutit från allt vad tidigare liv hette. Den frågan kom 2 månader och 1 vecka efter att jag faktiskt hade bett om mer tid på förskolan vilket då nonchalerades totalt. Kriget efter traumat kändes det som. Det var som att rektorn inte förstod allvaret eller hade något personligt mot mig kändes det då. Men ärligt talat så ligger problematiken hos hennes för hon verkade ha blivit rektor utan några förkunskaper inom mänsklighet. Denna rektor arbetar inte längre kvar och nu efteråt så tror jag ärligt att ingen egentligen förstod hur allvarligt beteende hon hade gentemot mig.  Kändes som att hon tyckte att jag kom och krävde massa saker. Kan man inte hjälpa en utsatt människa under ett förhållande som detta nu var så borde man absolut inte ha en rektor tjänst på en förskola. Där är det ju barn man ansvarar för.  Med min rätt så krävde jag det som jag hade rätt till. Efter mycket om och men och kränkningar så fick jag längre tid på förskolan för mitt barn. Synd att det var tvunget att gå så långt bara. Men jag hade tagit mig så långt innan att jag bara körde vidare. Det människor har svårt att förstå kan jag inte göra något åt utan jag kan bara göra det som jag gör. Att aldrig ge upp. Denna händelse är en av många strider som jag har fått ta efter att jag lämnat ett destruktivt förhållande.

Men jag gav mig inte och fortsatte att kämpa och började få  mer och mer återupprättelse med tiden. Det betyder inte att det är enkelt att leva som vi gör. Det är mitt barn som drabbas hårdast av hela den här grejen med att leva med skyddad adress. Jag kämpar hela tiden med att det ska vara så bra som möjligt för mitt barn. Sen träffade jag på en rektor på mitt barns skola som förstår hela vår situation. Hon är nog sänd av Gud till oss på något vis och jag blir så berörd av att hon förstår vår situation. Hon har hjälpt till med att ge vår familj vad vi behöver. Jag har kunnat arbeta och få tillvaron att fungera mer än väl tack vare den snälla rektorns förståelse. Min son trivs som fisken i vattnet på sin skola och han ler när jag lämnar honom vid skolan. Det är så som det ska vara och det känns mycket bra.

Jag kan inte räkna med att människor som aldrig upplevt liknande trauman att förstå. Har man upplevt scenariot där man tror att man ska bli strypt eller slagen till döds så är det svårt att förstå. När jag efteråt har tagit mig ur allt detta och fått skyddad adress så handlar det inte om att jag vill jävlas med människor när jag ber om mer tid av ex förskola, skola. Det handlar om ren överlevnad något som många inte förstår. Många är så skyddade av verkligheten att vardagen är vardagen. För mig är det ren överlevnad. Jag hade långt efter vi hade fått skyddad adress denna posttraumatiska stress. Var vaken hela nätterna beredd på att försvara min son och mig själv ända in i döden om jag var tvungen. Blev inte mycket sömn på nätterna men mitt tillstånd höll mig vaken. Har man dessutom fått frågan om man klarar av att ta hand om sitt barn när man bett om hjälp i god tid för att man vill kunna leva ett drägligt liv så är det inte så att man går och söker för att man lever med posttraumatisk stress. Det höll jag tyst om för jag var rädd att jag skulle förlora mitt barn. Så hemsk att jag kände så för man ska ju kunna få hjälp i en situation som det var. Men eftersom det var misstro och jag var i den situationen som jag var så visste jag att det är jag som måste arbeta bort det som inte är bra. Jag är intelligent och jag förstod hur det skulle se ut om jag hade sökt mer hjälp för att få bukt med min posttraumatiska stress. Har man ett läkarintyg på att man är helt sjukskriven och det inte hjälpte på förskolan och man blir rakt av kränkt av rektorn som arbetade då så tar man inte några risker. Man litar inte på någon och det är inte så konstigt. Jag är inte den som ber om hjälp om jag verkligen inte behöver.

Jag har arbetat med mig själv under dessa år som gått och jag har inte posttraumatiskt stress syndrom längre. Jag har byggt upp mig själv så pass mycket att trots motgångar så tar jag min familj framåt. Min son har gjort mig hel och han är den som gör att jag fortsätter och alltid kommer att göra det.

Jag får frågor hela tiden av människor om jag kommer låta min son träffa sin pappa? Självklart kommer jag inte hindra någon form av kontakt i framtiden under kontrollerade former. Ni får tycka vad ni vill om det för det handlar inte om er eller oss längre. Det handlar om barnets rätt till kontakt med sina föräldrar.

Min låt SKYDDAD ADRESS  är hur det kändes och hur det känns och handlar inte om att jag går runt med massa HAT mot någon utan att jag blickar framåt.

Hur jag då kan gå ut med detta ?

Borde jag inte skydda min son mot att andra ska veta hur det är och varit?

Min son är väldigt smart och förstående och han har mycket empati. Hans pappa blev sjuk och när hans pappa blir frisk så avgör mig son själv om han vill träffa sin pappa. Det har inte jag med att göra och det handlar om att göra det bästa i situationen.

Jag var inte så oskyldig alltid i mitt förflutna och man kan ändra sig. Trots att ens förflutna varit ” Fucked Up ” så har man makten att göra det bästa ur det som varit sämst. Det får man aldrig glömma bort. Jag berättar bra saker för min son om sin pappa för det är jätte viktigt. Alla har bra sidor också.

Min låt Skyddad Adress är till er allihop som lever i ett destruktivt förhållande och har lämnat och tagit er vidare. Den här låten är till er som lever kvar med någon som misshandlat er. Jag vill med detta bevisa att oavsett vad som hänt eller händer så har ni mer makt än vad ni tror.

Allt kan gå åt HELVETE men det behöver INTE vara slutet …….

Jag kan stolt berätta att jag har förlåtit min sons pappa för han blev sjuk. Jag har även förlåtit mitt eget beteende som jag haft i mitt förflutna. Jag har förlåtit allting men det förändrar inte det som har hänt. Det gör att mitt liv inte går och bär med sig massa hat.

Ta hand om varandra !

Många Kramizar från MinikeGirl